Hjältar, hjärtan och hemlöshet

Anna Holknekt

Hur många är de inte, alla de vagabonder, äventyrare och hjältar som i saga och verklighet efter sin resa, sitt uppbrott till slut ändå återvänt hem?! Hur många är de inte som efter denna mytomspunna hemkomstens ritual vaggats in i ett trygghetens skimmer?! Den långa utandningen, det välbekanta ’Äntligen har jag hittat hem!’ står som identitetens portalparagraf. Resan och turistens rörlighet blir hemmets motsats, den som är hemma är stilla, ”i hemmets lugna vrå”, den hemlöse rastlöst på väg. Den vilsne söker ständigt vägen dit och så blir den utan hem en oönskad farkost utan en fast punkt att kretsa kring. Så pass fast är hemmets punkt att begreppet får en närmast metafysisk relevans.

Mottot ”Home is where the heart is” må vara förpassat till multnande broderier, men uttrycker ändå det som också antas vara en symbolisk sanning: hemmet är centrum i en organism, det är det hjärta utan vilket inget livgivande blod pumpas runt. Enligt samma kroppsliga metaforik kallas själva kärnan i hemlandet heartland och den vars intressen kretsar kring hemmet en homebody. Kanske är det inte så konstigt att ett av franskans ord för hem, foyer, också betecknar ’centrum’ och ’brännpunkt’.

Hemmet som fysisk plats blir i detta sammanhang sekundär. Det är snarare när denna hemkomstens retorik beblandas med identitetssökande och blir till symbol för den enda vägen till ett vara, som behovet väcks av att tänka om. Målet om att en gång för alla finna ett identitetens stilla, statiska hem baserat på den absoluta centralitetens grund bör fortsätta att ifrågasättas. Visst finns de tappra som ropar på en ny ordning och människa, men likväl lyser denna med sin frånvaro. Queerperspektivets mycket långsamma frammarsch är ett exempel och här blir återigen det begränsande hemmets statiskt kroppsliga dimension aktualiserad. Här finns också spänningen mellan det ’hem’, den kropp som är och det som görs liksom kontrasterna mellan alla de binära oppositioner som hemmet antas bära på. I det queera perspektivet finns även den välkända definitionens svårighet och gåtan om huruvida en definition stjälper eller hjälper har länge förblivit olöst. Den förespråkade ytan bör hellre ses som den som finns mellan, med Guattari och Deleuze ord: ”The only way to get outside the dualism is to be-between, to pass between.”

Låt oss för en stund gå vidare på denna till synes definitionsbefriade linje och låta internets strukturlösa rhizome-struktur stå modell för frigörelsen. För den sakens skull slutar dock inte hemlängtan vid ett musklick. (Inte ens Comhem kan leverera en uppkoppling utan den förra.) Vi skaffar hemsidor, bloggar och forumsprofiler som vi möblerar och homestylar med ettor och nollor. Vi låser dörren med koder och lösenord. Vi skyddar oss mot sjukdomar med antivirusprogram- mot hemfridbrottets online-dito. För den som fortsätter söka och förhoppningsvis leva bortom hemmets järngrepp finns dock en virtuell ljusning. Web 2.0 öppnar till exempel upp för en flexibilitet och må hända är det en återgång till ett hem där dörrarna stod öppna.

Surfaren behöver aldrig slita sitt hår i väntan på att en störande granne ska flytta och det är här det händer något med hemsidan som hem och hemmet som centrum. Det finns inga grannar i vanlig bemärkelse och samtidigt är de oräkneliga. Det finns inga fasta hållpunkter, inga kärnor, inga essenser. Rhizomen bär på en ny potential för vår syn på ett hem. Där finns inget centrum och samtidigt kretsar allt kring den position där du för tillfället befinner dig. Inga givna vägar bär till Rom.

Men är ett centrum fortfarande ett centrum om det inte är en absolut mittpunkt och är ett hem fortfarande ett hem om det inte bjuder en lugn vrå? Vem vill vandra på en väg som kan leda vart som helst, som inte har något slut och ingen början? Tvärtom är det den tydlighet och trygghet som hemmet antas bära på som får oss att gå vilse i det absoluta. Det är då hemkommandet, sett som en politisk identitetshandling behöver förändras, för alla de som inte vill, med ”den tidiga” Nina Björks ord: ha en gratis identitetsbiljett. I det essentiella hemmet söker vi denna biljett som alltså bygger på binära motsättningar och färdigsydda (strategiska eller ej) bävernylonoveraller som tros kunna skydda mot kylan.

Men den frusna hemlösheten som en beskrivning av den permanenta identitetskris som moderniteten skulle ha gett upphov till behöver kanske inte ackompanjeras av dystopiska toner. Det behöver inte vara så, som sociologen Peter Berger skriver att: ”(…) detta tillstånd är psykologiskt svårt att bära.” Det kanske snarare är det lättaste av de alla. Den ryggsäck som tynger är inte hemlöshetens, utan den betydelse med vilken vi laddar denna.

Rumsligt och kroppsligt förpassas den hemlöse till mellanrummen och marginalerna, de övergivna platser, identifikationer och begrepp som ständigt definieras med hjälp av negationer. De blir inte ens till ett ”andra”, utan reduceras nedlåtande till ett slags icke-identiteter. Det till skillnad från dem som säger sig hittat hem och den som också har ett hem, som blir till själva pricken över livets i. Detta hemkommandets pseudoidentitet har blivit en på kort sikt vinstbringande industri, som vilar på en falsk trygghet.

”Årets hemvändare” är dock blott en naken kejsare som trots avslöjandet fortsätter att bli hyllad för sina nya, vackra kläder. Den som vänder ”hem” till en fast, på förhand given identitet får det oreflekterade i denna till trots, gång på gång tolkningsföreträde. Att luckra upp hemmets absoluta logik måste göras såväl i görandet som sägandet, då de båda är ofrånkomligt sammanlänkade. Det måste göras parallellt med en insikt om blickens funktion som ett anropande maktmedel och en insikt om synliggörandets och representationens såväl förtryckande som förlösande innebörder. Här behövs fortsatta försök till att i praktiken avskaffa ett identitetstänkande baserat på centralitetens princip eller åtminstone en genomgripande uppgörelse med denna som något helt. Vilken väg vi än väljer så handlar det om att skapa ett mer rörligt, flexibelt hemkoncept, som inte utesluter de som inte tror på den över allt svävande längtan att någon gång hitta (ett) hem.