Not-so-lost in Gothenburg eller Storstadsskräck och pusselbitar

Josefin Öst

Tisdagkväll på Café Garbo. Morotskaka, kaffe med hälften mjölk, pappas stora gråa tröja mot vårvindarna och en tentabok bredvid kaffekoppen. Skakning under fötterna och flimmer i fönstret med jämna mellanrum - spårvagnarna drar förbi längs Vasagatan. Jag samlar ihop dessa pusselbitar, föser ned dem i fjällrävenväskan och vet att de kommer att passa perfekt in i Pusslet.

Det är just obetydliga stunder som den här kvällen på Garbo som kommer att präglas in i mitt minne, som senare kommer att få stå för Göteborg som idé, för Göteborg som koncept. Detta kommer att ingå i det mentala pussel jag lägger, mitt Göteborgspussel som jag skapar för att bära med mig när äventyret är över, när mitt utbytesår i Svea Rike är till ända, när Finland väntar igen. Pusselbitarna från Café Garbo passar precis in mellan pusselbiten med det röda teglet – de fantastiska tegelhusen kring Näckrosdammen och längs min hemväg upp mot Johanneberg – och pusselbiten med Spårvagnen, denna vackra blå skrammelorkester som glider längs invanda vägar kors och tvärs genom staden, kämpande mot höstlöv eller blidsnö. Bussarna har ingen chans mot Spårvagnen i mitt pussel.

Jag kom till Göteborg för ett halvt år sedan, med en vag motbjudande bild i huvudet av Kal, Ada och Bingolotto - en halvmiljonstad, bara det fullkomligt skräckinjagande, med en ful, dryg dialekt. Jag kom för att utbildningen var bäst i Sverige och för att jag ville bort, vartsomhelst. Jag kom till ett sjaskigt trapphus och ett rum utan taklampa. Jag grät i tio minuter. Sedan snöt jag mig och gick nedför backen, gick de tio minuterna förbi Humanisten, gick upp bakom konstmuseet. Min första anblick av Götaplatsen och Avenyn i skimrande, overkligt motljus utgjorde sceneriet för min spontana, patetiska reflektion: Tänk att jag får vara här.

Det var i det ögonblicket min kärlek till Göteborg väcktes, det var då jag fann den första biten till mitt pussel. Det var då jag förstod att detta skulle kunna bli hemma. Och Göteborg gjorde det lätt för mig. Göteborg gav mig en lång, varm höst, slängde en handfull fina människor i min väg och knuffade mig varsamt i rätt riktning mot en mjuk landning i en ny vardag. Och tanken återkom när jag gick hem genom staden i snöstorm under mörka vinterkvällar, när jag av ren nyfikenhet satte mig på spårvagnen ut i ingenstans, när jag isolerade mig i min numera så högt älskade lägenhet för att tentaplugga: Tänk att jag får vara här.

Göteborg blev hemma fortare än jag någonsin trott. Trots att jag saknat mina sammanhang i Finland, trots att november blev en orgie i regnig ångest och januari började i en virvel av sanslös stress - trots allt har jag aldrig längtat tillbaka. Över julen åkte jag hem till Finland, efter julen åkte jag hem till Göteborg. Ordet hemlängtan har blivit urvattnat och tappat sin betydelse, för vart skulle jag längta? Ordet hem har blivit ett flytande, föränderligt begrepp, men det gör mig inte flytande och rotlös – snarare förankrar det mig starkare i mig själv, i det som betyder något, i det Eviga. Mitt Göteborgspussel kommer att återge en tillrättalagd, förskönad och alldeles, alldeles underbar bild av den stad som tog emot mig, finlandssvenskan från småstaden, med öppna armar.

Marsmörkret lägger sig utanför fönstren. Café Garbo töms i sakta mak och jag samlar ihop böcker, minnen och pusselbitar, gör mig redo att bege mig hemåt (ja, hemåt) i skymningen. Väl ute i halvmiljonstaden springer jag på två kurskamrater. Inne på Pressbyrån hälsas jag med ”Hej vännen”. Fullkomligt skräckinjagande, verkligen.