Om att komma hem

Julia Pennlert

det är något med den rödvita efyran mot norr, det är något med tallarna, där morfar gått i skogen, något med dialekten och med berättelserna hemifrån hur morfar drog upp kvinnan ur sjön i håret som bara ställt sina vita tofflor på bryggan hur kändes det, morfar? det är något med att promenera hem med mamma genom mörkret då vägen är täckt av snö och stjärnorna speglar sig i det vita, just där. hur morfar rullade köttbullar av älg till frukost och alltid var vaken när jag vaknade, men det var vår hemlighet, min och morfars, för köttbullar var ju ingen ordentlig frukost, tyckte mormor. och hur mamma alltid berättar i bilen att där, där var det en affär, där var det ett folkets hus och där var jag snövit och blev kysst av en prins som nu kanske bor i stockholm, eller i stan. och där, där badade vi varje lördag, och hur mamma och hennes bror lekte kurragömma tills han gömde sig så bra att hon inte kunde hitta honom, och han skrek jenna je ja bortappese här är jag, bortappad. och det är något i hur man lärde sig att vara rädd för mörkret då alla frågade hur man skulle ta sig hem, så att inget farligt skulle hända innan det blivit en riksnyhet, att någon kunde lura bakom träden, och det är något med tystnaden, med midnattsolen och hjortronen, snottren. och det där stället där, precis där, nedanför plankan som blivit en bro, där man kan hitta åkerbär och med lukten av fallna träd, och hur man egentligen gör när man planterar skog, och ser den växa och sen är det något med hur tunnbrödsbaket går till, hur man gör palt och kokar lingon. och jag undrar morfar, var du någonsin rädd för skogen? var du någonsin rädd för döden? eller var det lika naturligt som att faktiskt leva här, i den gamla stugan, där familjers familjer bott och där alla kan ledas till mig, mamma, mormor, och hur du sydde rådjur, morfar, det är något med att komma hem, och inte längre längta bort. det är något med grusets damm som när det lagt sig inte längre skymmer älgen som står och på mig och jag som tittar på sjön, där kvinnan för femtio år sedan dog, och senare, det är något att gå till kyrkogården och se hennes namn.