Historien om mina hem

Linnéa Wigforss Tibbling

När jag föddes bodde mina föräldrar i en lägenhet i Bergsjön. Av detta mitt första hem minns jag ingenting. Utanpå är det omåttligt fult, sammansatt av gråa moduler. Inuti var det kanske fint, det vet jag inget om; jag har aldrig sett några bilder och när jag var två månader flyttade vi därifrån. Påverkas redan bäbisar omgivningen? Givetvis, ja. Påverkades jag då av bullret från trappuppgången, musik från övre grannen eller ljudet av barnlek från gården som bröt sig in i kärnfamiljskokongen? Detta hem, denna inrökta lägenhet (den person vars hem det tidigare varit var tydligen inomhusrökare), fick vara ensam på jul – den tillbringade vi på BB.

För bara några år sedan såg jag mitt första hem, utifrån. Det var min farfar som tog mig dit. Han berättade att min pappa ristat in portkoden på en planka i ett staket i närheten (på den tiden hade man inte mobiler att ringa med när man ville in). Vi fick båda för oss att denna inristning skulle finnas kvar fortfarande, för mig hade det varit ett bevis på att den tiden hade funnits då den här platsen var de minas. Det fanns självklart ingenting där, på plankan – den hade antagligen blivit målad några gånger på de arton år som gått.

Jag vet inte mycket alls, åtminstone inget sammanhängande, om var vi bodde tills vi köpte den fristående bostadsrätten jag har mina första minnen ifrån. Jobb splittrade familjen tillfälligt, ett tag bodde vi tydligen i en röd liten stuga från 1800-talet på ett kurortsområde, sedan hos min mormor. När den nya bostadsrätten målats om och gjorts till hem rev nog min pappas sjukdom upp det mesta av den hemkänsla som hade hunnit skapas. Han kunde inte vårdas hemma. Sedan var jag och mamma ensamma. Vi blev mitt hemma.

I mina barndomsminnen var det lilla huset med den lilla trädgården och de stora mängderna vinbärsbuskar som vilket spännande slott som helst. Jag minns att jag tyckte att det var stort, nästan tomt, för oss två. När övervåningen var släckt var den delen av mitt hem min största rädsla. Vintermörkret gjorde allt främmande och ohemma när det tog sig in; jag sprang alltid och tände i alla rummen innan jag kunde vistas i ett av dem. Sedan minns jag inkräktaren, sedermera pappan till mina syskon som hjälpte till att befolka hemmet igen.

Tack vare tillskott flyttade vi till något större, en villa, dock i samma bostadsområde. Hem var som en bubbla över hela detta område, och att flytta inom det kändes inte särskilt jobbigt. För oss tre barn blev huset Hemmet framför alla andra; en mental storhet vi längtar tillbaka till och som lurar oss till att tro att allt var bra då, bara för att vi verkligen var hemma där. Ibland pratar vi om huset. Jag behöver inte förklara hur det känns att minnas, för mina syskon minns på samma längtande vis. Men det kanske beror på anledningen till att vi fick byta hem.

För vuxna håller inte alltid ihop, inte ens för barnens skull. Även om det var anledningen till att separationen inte skett tidigare räckte ansträngningen inte till längre. Vi var väl alla mer eller mindre överens om att det var till det bästa. Att det var oundvikligt i längden. Barn förstår mycket och jag som var äldre förstod ännu mer. Jag gav upp mitt motstånd mot förändring, det var ändå inte mer än tre år tills jag skulle flytta till ett eget hem. Att packa ihop en hel villa och ett gigantiskt garage (faktiskt byggt som ett skyddsrum och det under kalla kriget) var så fysiskt påfrestande att man glömde de psykiska aspekterna. Först efteråt märkte vi att illusionen barndomshem hade spruckit, och med den lite av förmågan att känna sig hemma.

Nu har jag det där egna hemmet, även om det bara är ett rum i någon annans hus. Jag bor närmre Bergsjön än någonsin tidigare. De andra i min familj, de som delat hem med mig, flyttade till ett nytt ställe samtidigt som jag flyttade hemifrån. Där finns ingen prägel av mig, inget flickrum som övertagits av någon annan; det oroade mig oerhört inför den första hemkomsten sedan flytten. I stället fick jag upptäcka att det fanns hem för mig där också, att det går att ha två hem, flera, hur många som helst: där man behöver dem finns de.