En ny hemstad

Victoria Greve

En ny hemstad. Du rör dig bara på gator du kan namnet på. Hittar stigar i en svart karta, det är som att sätta en strålkastare mot en stad i skymning och plötsligt får vägen vissa konturer. Husen är i tegel, det finns inget system. Du kan inte systemet. Du hör namn. Tynnered. Angered. Wieselgrensplatsen. Kortedala, de säger dig ingenting än. Du kan gå nästan överallt men vet inte vart du ska gå. Det regnar. Efter ett par veckor befolkas gatorna. Hålen fylls i. Någon känner igen dig där du går på gatan, ni stannar och pratar. Det stämmer att det regnar här, det regnar varje dag. Du köper gummistövlar på ett provisoriskt loppis. Du börjar tänka på det som hemma och det gick snabbare än du trodde.

Du kan inte svara på vad det är som gör skillnaden. Om den alltid varit där, eller om något faktiskt hände.

Din gamla hemstad. Din mamma och pappa. Dina syskon, dina vänner, deras husdjur. Alla människor överallt som står så nära varandra. Packade på tunnelbanan, på krogen, trängs på gatorna. Vad är det som händer när en hemstad plötsligt släpper greppet om din hand? När du går är det inte fråga om att hitta. Du går på ren instinkt, utan att tänka på vad saker heter. Det blir omöjligt att stanna. Din gamla skola, din gamla bästa plats att arbeta på, dina gamla lärare. Stora fönster, gammal industrilokal. Kallt dagsljus. Du får egentligen inte vara där. För första gången på ett år kan du se att det är vackert.