Inledning

Péter Tóth

Vår samtid älskar ansiktet. Kvällspressläsarnas outsinliga åtrå till kändisars ansikten är bara ett trivialt exempel. Fjolårets prinsessbröllop satte två leende, furstliga ansikten på allt från mazariner till kökstextilier. I de sociala medierna är det som ansikten vi förväntas delta – de anonyma avatarernas världar finns förvisso kvar på nätet, men det är inte de, utan Facebook, Twitter och de personliga bloggarna, som upphöjts till vår nya offentlighet. På ett annat plan är det talande att Wikileaks, en organisation för den anonyma spridningen av hemliga dokument, blivit så oupplösligt förknippat med ett offentligt ansikte: Julian Assanges ikoniska uppenbarelse. Och socialdemokraternas förnyelse hänger nu, om man får tro experterna, på en mustasch.

Kanske är det så enkelt som att människor tycker om att se varandra i ansiktet. Men det är mer än en personlig önskan; det är också politisk vilja. När diskussionerna om maskeringsförbud för demonstranter nu har ebbat ut, är det istället burkaförbud som står på agendan. Självaste riksdagen bör ingripa mot detta plagg, menar inflytelserika politiker. Inte minst i klassrummet, för där ska man kunna se varandra i ansiktet om kommunikation alls ska vara möjlig. En annan trend i tiden är att brottsmisstänktas ansikten och identitet offentliggörs av "frivilliga" på internetforum, om inte av den etablerade pressen. Allmänintresset antas ha förändrats – vi har tydligen behov av att se varje ansikte med egna ögon.

Idén till detta nummers tema kommer till stor del från ett centralt inslag i Ferdydurke, en roman av den polske författaren Witold Gombrowicz. Där är ansiktet delvis liktydigt med identiteten, och ständigt hotat: under omvärldens fördärvliga inflytande förvandlas det till "tryne" eller "käft", istället för att uttrycka det sanna jag som vi helst av allt vill finna inom oss och visa upp. Våra ansiktsdrag, och med dem vår hela person, förvrängs och omformas av människorna runt omkring oss. Ju mer vi söker vårt rätta ansikte, desto djupare ner i förkonstlingen sjunker vi. Ingen undkommer med ansiktet i behåll.

Man behöver dock inte dela Gombrowiczs tolkning av den sociala verkligheten för att inse att ansiktet inte alltid talar sant eller ens med en tydlig röst – varken i tidningen, på mazarinförpackningen, på Facebook eller i klassrummet. Ansiktet antas ofta vara svaret på en fråga, men är egentligen själv som en Pandoras ask av påträngande frågor. De medverkande i detta Kavitet-nummer utreder några av dessa angelägna och spännande frågor, var och en på sitt eget sätt: med personliga reflektioner, essäer och bilder. Välkommen till Kavitet #2!

Péter Tóth studerar idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet och är redaktör för Kavitet.