Metamfetamin

Jens Larsson

För några år sedan började Bret King, anställd vid ett poliskontor i Oregon, USA, att sammanställa bilder på återfallsförbrytare som missbrukade metamfetamin. Resultatet blev en framgångsrik kampanj – Faces of Meth – med avskräckande före- och efterbilder som snabbt spred sig över hela landet. Helt vanliga ansikten som efter några månader eller enstaka år förvridits, torkat ut och täckts av otäcka sår – detta var metamfetaminets verkliga ansikte!

Kampanjen var bevisligen mycket effektiv, för i USA anser man idag att metamfetaminet är så oerhört destruktivt, att de flesta andra droger framstår som hälsokost i jämförelse. Detta beror nog delvis på avsaknaden av traditionella amfetaminister. I Sverige är amfetamin den näst vanligaste illegala drogen efter cannabis, och den vanligaste intravenösa drogen överhuvudtaget. Tjackpundaren med sin tjackhaka har varit en del av stadsbilden, åtminstone i de lite större städerna, sedan 60-talet. I USA har andra droger dominerat.

Skillnaden mellan vanligt amfetamin och metamfetamin är nämligen inte så stor som kampanjen förleder oss att tro. Metamfetaminet är kraftfullare än amfetaminet, och mer beroendeframkallande, men effekterna som sådana liknar varandra, bieffekterna likaså. Bilderna berättar att drogen i sig själv och av egen kraft bryter ner och demolerar brukarens ansikte, men naturligtvis hänger förfallet ihop med andra faktorer också. Det handlar alltså om missbrukande återfallsförbrytare, som i de allra flesta fall är hemlösa. Vore det för djärvt att anta att flera av dem blandmissbrukar, och att de i sin vardag kommer i kontakt med en hel del ljusskygga typer, ibland direkt farliga?

Poängen är att allt det där – desperationen, kriminaliteten, hemlösheten – borde räcka mer än väl för att avskräcka vemsomhelst från vilken drog som helst, åtminstone de som kostar mycket pengar och är starkt beroendeframkallande. Men det är först när någon påpekar att vi kommer förfulas, som vi verkligen ryggar undan. Vi åker gladeligen till en rivningskåk vid Kvilletorget och köper bankat meta för 400 spänn grammet och injicerar det direkt i halspulsådern – men om våra ansikten förfaller, ja, då kan vi ju lika gärna hänga oss direkt. En kompis berättade för mig om när hon såg Ett anständigt liv i högstadiet. För er som missat den filmen, så är Ett anständigt liv andra delen i Stefan Jarls dokumentära så kallade Modstrilogi. Huvudpersonerna skjuter en hel del heroin, en av dem dör rentav under inspelningen. Nästan alla är hemlösa och kvinnorna har prostituerat sig. Vad var det som övertygade min kompis om att heroin är en dålig idé? Det var så klart scenen där någon rengjorde sin spruta i toalettstolen i ett bås på Sergels torg.

Alla skickliga författare vet att likna stora extraordinära händelser vid små vardagliga ting. Så liknar Homeros de akajiska styrkorna utanför Troja vid svärmande flugor och kringströvande getter, helt enkelt för att åhöraren ska känna igen sig. Hade han istället liknat detta stora och mäktiga vid något än större och än mäktigare, hade ju fylkena med akajiska krigare decimerats, förväntningarna hade liksom förminskats. På samma sätt känner vi vanliga människor igen någonting i berättelsen om de farliga drogerna. Det är detaljerna, ett sargat ansikte eller en ohygienisk toalettstol, som låter oss förstå att vi nog inte vill knarka ändå, även om livet känns förbannat tråkigt ibland. Hemlösheten och prostitutionen förstår vi däremot inte alls.

Jens Larsson pluggar historia på Göteborgs universitet, jobbar som privatlärare och fräser hjulhus åt Volvo på helgerna.