Kroppen är det nya ansiktet – en omläsning av Lévinas Ansiktet

Jonathan Bäckelie

Ett av de mest undangömda och förtegna folknöjena idag är bild och rörlig bild som avbildar sex och nakna kroppar. Uppskattningsvis mellan varannan och var tredje internetsökning görs för att hitta den typen av material. För en teolog aktualiseras då frågan: hur ska teologin ställa sig till den uppsjö av sexuellt material som sköljer över samhället via Internet? Att teologin har svårt att förhålla sig "avslappnat" till ämnen som rör vid endera sex eller lust i allmänhet eller kanske pornografi i synnerhet är knappast en nyhet.

Mattias Martinson är en av många teologer som vill förflytta teologin från de artificiella experimentens arena och "in i verkligheten". Då verkar det också rimligt att teologin frågar sig de frågor som är aktuella i samhället, även om de faller utanför det som kan uppfattas som "god ton" inom akademin eller kyrkan. Särskilt viktigt kanske det är att uppmärksamma sexualitet; som en av få stora passioner och drivkrafter som finns kvar i vår tid, där alltmer eftertryck läggs på att vara rationella, beräknande och i viss mening kalla och där andligheten lever en tynande tillvaro.

På sajten www.hotornot.com laddar människor frivilligt upp bilder (visserligen inte särskilt explicita) på sig själva, i syftet att låta andra (okända) människor betygsätta dem, helt utifrån yttre attribut, som ett objekt eller ett ting. Jag skulle här vilja knyta an till Emmanuel Lévinas och företa mig en omläsning av dennes Ansiktet (1988). Ansiktet och ansiktets hud är, enligt Lévinas "den naknaste huden, den mest blottade. Den naknaste, fastän dess nakenhet är anständig". Den som ser dessa bilder kan dock inte låta bli att tänka; hur naket är egentligen ett ansikte fullt med piercingar, smink, skäggväxt, silikoninsprutade läppar eller andra tydliga attribut som kan agera identitesmarkörer? Låt oss istället vända på Lévinas resonemang.

Kanske är det så att ansiktet är det enda vi inte kan dölja. Eftersom vi alltid visar våra ansikten kanske de behöver vara fulla av identitetsmarkörer? Kanske måste dessutom våra ansikten härdas eller förvridas, om vi ska ha en chans att undanhålla någonting för andra människor, istället för att blotta oss själva? Kan det inte vara så att vår (oanständiga?) nakenhet, vår kompletta nakenhet i själva verket är ett verkligt, utökat, blottande? "Normalt", skriver Lévinas, "är man en person" som kan bedömas genom titel, vad som står i ens pass eller som framkommer genom ens klädsel. Ansiktet kan inte fyllas med innehåll på ett sådant sätt.

Å andra sidan står den "nya" nakna människan där, blottad och vill bli älskad, älskad med. Likt ansiktet kan den nakna människan inte heller identifieras med ett yrke, klass eller liknande. Jag talar här alltså om den "trend" vi ser bestående inte av att professionella aktörer tillverkar pornografiskt material, utan av att privatpersoner i vad som närmast ter sig som en slags västerländsk "folkrörelse" klär av sig (bokstavligt och bildligt talat) klass, titel och andra identitetsmarkörer.

Nakenheten kanske är en "trade-off": Om jag tillåter mig själv bli ett ting, och förtingligar mig själv först - genom att framställa mig själv "endast" som en sexuell varelse - då kan inte andra diktera villkoren för objektifieringen. Jag må vara ett objekt, men jag har skapat åtminstone skapat mig själv som objekt: låt oss kalla det anständighetsekonomi. Jag kan inte förhindra en objektifiering, men jag kan åtminstone diktera villkoren för den. Och inte minst viktigt i sammanhanget; det vi tänker oss som en problematisk objektifiering kanske inte alls är problematisk för den som "utövar" anständighetsekonomin. Frågan om det går att förhindra en objektifiering kanske inte ens är aktuell; förhindrande kanske inte ens är önskvärt.

Lévinas menar också att ansikte och tal hör ihop, men vi vet också att vi talar mer genom kroppen än med munnen. Kanske är kroppen - som det nya ansiktet - ett nytt sätt att möta varandra, bortom de konstruktioner som människor känner sig inlåsta i (klass, status etc) och ett försök att tala tydligare och högre än vad bara munnen och ansiktet förmår. Vissa skulle argumentera att dessa markörer alltid är i spel, medan andra skulle poängtera att vilken folkrörelse som helst - och kanske i synnerhet en driven av sexuell energi - har stor potential att åstadkomma förändring.

Som teolog är det möjligt att resonera kring hur edens lustgård, där människan var naken och tillfreds, utgör ett korrektur för en sån här utveckling. Samtidigt måste vi erkänna att kyrkan misslyckats med att befria unga människor på det här området, och istället erkänna att de lyckats bättre själva. Genom den internet-offentliga nakenhetens "folkrörelsen" kanske nakenhet, lust och de grundläggande passionerna för människosläktets fortlevnad, till slut lyckas komma ut ur skamvrån. Genom att "blotta oss kollektivt" kanske denna folkrörelse kan förmå skapa någonting nytt, bortom nuvarande markörer, klass och status. Men för att detta ska lyckas, går det inte bara att tala med munnen eller ansiktet; vi behöver hela kroppen.

Citat ur:
Lévinas, Emmanuel. (1988). Etik och oändlighet: Samtal med Philippe Nemo. Sid 100-101. Stockholm/Lund: Symposion.

Se också:
Martinson, Mattias. (2007). Postkristen teologi. Experiment och tydningsförsök. Göteborg: Glänta produktion.

Jonatan Bäckelie är teolog och artist, samt driver bloggen "Theology Music Cooking" som tar sig an dessa tre existensiella ämnen. www.jonatanbackelie.com