Ansiktet i en bok

Julia Pennlert

Jag läste någonstans att denna nya tillgång till ansiktsboken, där vi lätt och smidigt kan följa våra vänners ansikten snarast har gjort oss mer ensamma. Möjligheten att se exakt vad våra vänner ägnat sig åt det senaste dygnet och hur fantastiskt just precis detta något har varit gräver på något sätt ett djupare hål i våra redan fragmentiserade, postmoderna själar. Vi känner oss mer ensamma då allt blir synligt. Snarare motsatt effekt, alltså. Denna inflation av uppdateringar gör att ansiktena liksom börjar tala till mig genom skärmen och skickar små ledtrådar om hur underbart alla har det. Alla utom jag.

"Det finns inget mellanting på ansiktsboken" menade en av de personer jag frågade om invasionen av detta sociala medium. Hon fortsatte: " Man skriver antingen om sitt underbara liv eller hur trist allting är. Det finns inga gråa dagar på nätet längre" Jag kunde tyda en viss uppgivenhet i hennes röst. Eller så är det en efterhandskonstruktion, fiktionaliserad just i detta ögonblick för att passa in i den här texten. Men kanske är det just så, att tonen i boken av ansikten har ett manodepressivt tilltal. Vi har gjort oss själva till nyheter, som Andrew Keen påpekar i The cult of the amateur. Vi är vårt eget nyhetsmaterial, och vad jag har upplevt presenteras som om det vore några nyheter, i nyhetsflödet på ansiktsboken. Uppdateringarna ramlar ljudlöst in som "nyheter" på min skärm. "Jag har förlorat 0.3 kg den här veckan" blandas med: "Nytillskott i familjen Pettersson" eller " jag blir arbetslös från och med april". Möjligheten finns att komma riktigt nära fotografierna är svindlande. Och ändå inte. För det jag egentligen kommer riktigt nära är bara bilder, bara projektioner på det liv som hela tiden pågår, som inte är nyhetsmaterial. Jag missar saker som annars brukar känneteckna mellanmänsklig kommunikation som tonfall, kroppsspråk eller talande tystnader. Det jag istället kommer riktigt nära är det maskinella, det konstruerade, bilden av ett ansikte som hela tiden försöker att efterlikna ett kroppsligt fysiskt original. Jag har en bok av ansikten fylld av kopior och sämre versioner av mig själv. Där den största granskaren av mig själv är mitt eget jag och hur väl jag lyckas att presentera saker och händelser som jag gör till nyheter, för mina virtuella vänner.

Julia Pennlert är doktorand i litteraturvetenskap vid Umeå Universitet och skriver just nu på en avhandling om poesi på nätet.