Brottslingens ansikte

Linnéa Wigforss

Häromsistens pratade jag och en vän om kvällspressens sensationslystna blodtörstighet när det kommer till rapporteringen om våldsbrott och deras tillhörande offer och gärningsmän, ett kanske inte allt för ovanligt samtalsämne. Jag gav uttryck åt min skepsis mot att ständigt visa upp alla dessa kriminellas ansikten på grund av den ofrånkomliga stigmatisering detta måste leda till för berörda individer. Att de inte förtjänar annat var tack och lov inte min väns hållning – vi-och-dom-retorik om brottslingar lägger konversationen på en sådan förenklande, hatisk nivå. I stället frågade han mig vilken bild jag trodde att vi skulle få av kriminalitet om de kriminellas ansikten aldrig visades, och om det då inte bara skulle kännas som att brott begicks av en enda ondskans gråa massa. Tanken på denna gråa massa fick mig först att fnissa till, men sedan att reflektera än mer över varför kriminella människors identitet alltid ska utkrävas av offentligheten, liksom en del av bestraffningen. Har vi, den goda gråa massan som nyhetskonsumenterna utgör, en självklar rätt till de kriminellas ansikten?

Josef Fritzl kommer väl ingen att glömma i första taget; han har, skulle man kunna säga, blivit detta decenniums brottsling nummer ett. Dels beror detta givetvis på karaktären – och det extrema – i hans brott, de oerhörda tabun han överträdde med sina handlingar. Dels beror denna inetsning av honom i våra minnen också, vill jag hävda, på den första bilden av honom som figurerade i media. Jag har insett att jag inte är ensam om att uppleva den som ett porträtt av psykopaten personifierad. Det är som om det allvarliga brottet kunde skönjas i hans ansiktsdrag; som om personlighet och ansikte vore omöjliga att separera och ömsesidigt skapade varandra. Säkerligen var detta en reaktion som inte var helt oavsedd från publicisternas sida.

Förödmjukelsen är påtaglig när man ibland ser överexponerade fotografier av nyligen frihetsberövade med deras persondata på en skylt under hakan. I vissa situationer känns det troligtvis lika obehagligt att få sitt ansikte blottat som sina könsdelar. Vad som är det intimaste är inte alltid det vi enbart visar för de mycket få. Att för alltid bli igenkänd är alla ökända brottslingars livstidsstraff; så länge människor minns brotten, minns de också förövarens ansikte.

I somras förekom Mattias Flink, en av dessa ökända, återigen i media. Att han gick på café på permissionen hade tydligen nyhetsvärde, och Aftonbladet citerade hur han inte är rädd för att människor ska känna igen honom – ”folk har annat för sig”. ”Jag är en ny person idag” är rubriken på en annan artikel om honom. Något nytt ansikte har han dock inte, och jag undrar om folk är lika villiga att han sonat sitt brott lika mycket som han för sexton år sedan begick det.

Den person som i skrivande stund* fortfarande inte är gripen för skjutningarna i Malmö är därmed också ännu ansiktslös. När denna galning förhoppningsvis grips kommer det dock sannolikt inte att dröja länge innan dennes namn och ansikte exponeras som ytterligare ett konkret exempel på ondskans ansikte. Oundvikligt kommer vi läsare/betraktare att söka efter tecken på hur den förryckta individens ondska avslöjas i ansiktsdragen, bevis för brottslingens annanhet. Triumfen över den kriminelles berövade integritet kan uppfylla laglydigt folk i stunden och ett ögonblick inbilla oss (för jag är en av dessa icke-kriminella) att skillnaden mellan dem som begår brott och dem som inte begår brott är medfödd.


* Texten skrevs i oktober 2010 när en gärningsman ännu inte gripits.

Linnéa Wigforss Tibbling är en läsande och mångfaldigt intresserad student som gör anspråk på att vara smart. Hon studerar kulturgeografi vid Göteborgs Universitet. jonasdotter.blogg.se